Min uppväxt va inte den lättaste, planerad våldtäkt för 3 år sedan, åkte in och ut på psyk för självmordstankar, missbruk och sexuella övergrepp i familjen, mycket bråk, flytt mellan mamma och pappa, försöka vara en stabil stolpe för mina syskon, aldrig visa sig svag, alltid ställa upp i vått och torrt och sen känna att man ändå inte räckte till för sin familj, känna sig obetydlig, MEN Sen att känna en saknad över något som inte längre finns och Det är min bästavän som inte längre finns. Min far. Han va min hjälte, min klippa och min stabila punkt, han finns inte längre och det tynger mig mer än något annat

 

Men idag är jag 30år, bor i en tvåa med Jimmy i en liten håla och mår hur bra som helst, Har underbara vänner som jag älskar mer än något annat och som jag ser som min nya familj här i livet. Ni är min nya klippa och min nya stabila punkt utan er skulle jag vara svag

 

Man ska vara glad för det lilla här i livet, man ska vara glad över att man har tak över huvudet och mat i magen, man ska vara glad över att man kan få känna solens värme, man ska vara glad över att man kan få se människor lyckliga och att man kan få chansen att ta del av de. Vem du än är så var glad för det absolut minsta du har så ska du få se att även i den mörkaste stund kan man finna ett ljus

 

Kopierat ifrån min lillebror. Men jag har lagt till lite